tildakvasthilda

Usch vad livet kan vara orättvist ibland.
Någonting så efterlängtat bara rycks bort från oss.
Även fast jag vet att det inte är bra för mig att hänga i "änglarum" på familjeliv nu när jag snart ska föda så gör jag det endå. vet inte om det kanske är en bearbetan ifall jag hamnar där själv men hemskt är det iallafall.
Jag känner för alla dessa människor som har förlorat sina barn under olika omständigheter. Allt från bebisar i magen till barn i olika åldrar. Ta tex Max och Saga som så plötsligt och hemskt rycktes bort från jordelivet.
Eller dessa mammor och pappor som förlorar sina barn precis innan eller under förlossningen..Alla tankar som kommer, Tänk om bebisen bara hade velat komma ut en dag tidigare, tänk om dom hade satt igång förlossningen tidigare, tänk om...

Inatt har jag mestadels gråtit och funderat och tänkt..snart är det min tur att åka in..tänk om det blir för sent även för mig, tänk om jag blir en av dom här mammorna som mister sitt barn. Det är svårt att känna gjädje inför den kommande veckan med dessa tankar gnagande i huvudet..Att ha en bebis i magen i 9 långa månader, all längtan, all glädje, som sen bara slits ifrån dig. Tror man måste ha gått igenom den tiden själv för att kunna förstå riktigt.
Jag vet inte om jag kommer att klara av att leva ifall det händer mig.